Näe, det sista som blir
gratis är upplevelser

Patrik Jonsson, VD och Strateg på Milou Communication
D

et är otroligt många som hävdar det, nästan alla menar det. Att upplevelser inte kostar något. På en existentiell nivå har de rätt. Förstås. Solnedgången med någon du tycker om, tiden mellan hägg och syrén, hoppa i ett varmt hav. Alla de saker som vår mor lärde oss ”inte går att köpa för pengar”. Men. De där upplevelserna som kallas för konsert, föreställning, event eller så – de är vi villiga att betala massor för. Fortfarande. Faktiskt mer än tidigare.

 

All världens musik för nittionio kronor i månaden, oändligt mycket TV för samma tunga investering, få någon att göra vad som helst på internet för fem dollar, ät så mycket mat att magen går sönder för hundra kronor. Det är väldigt mycket som blir ännu mer, ännu större och samtidigt… ännu billigare. Men kom inte och säg att alla upplevelser följer samma väg. Nix. En biljett till Rolling Stones konserter i Hyde Park i London 2013, kostade som lägst 1200 kronor och som mest 4500 kronor.

 

Konserten fick bra recensioner och vem vet hur länge stenarna fortsätter rulla – men att stå 100 meter bort från scen och i princip kolla på en väldigt stor TV för att kunna se något överhuvudtaget, medan du betalar 1200 kronor, kräver en relativt stor hängivelse till ett rockband och till själva ”upplevelsen”. Och den fjärde mest inkomstbringande artisten i världen 2014 var de gamla pudelrockarna Bon Jovi – som konsekvent fortsatt turnera när skivförsäljning och nedladdningar kanske inte längre är på topp. För att inte tala om Monty Python som tjänade ungefär 25000000 (miljoner) kronor per kväll när de vid 10 tillfällen uppträdde i London förra året. Stora upplevelser, stora affärer.

 

Men vad är det då som gör att attraktionskraften kring upplevelser som musik, teater och annat är så stor att vi är beredda att betala lika mycket för två timmar som för en semestervecka vid Medelhavets stränder? Vad är det som drar och får oss att boka upp sommarkvällar på Ullevi ett år i förväg?

 

Bill Drummond var en ganska habil singer-songwriter innan han tillsammans med Jimmy Cauty landade i en plan för att ta över hela popindustrin med sitt konceptband ”KLF”. givetvis lyckades han och under några år i början av nittiotalet toppade de världens listor med låtar som ”Last train to Trancentral”, ”3AM eternal” och ”Justified and Ancient”. Sedan tröttnade han. Under några år höll han en extremt låg profil innan han en dag runt 2002 fick en iPod i sin hand. Han fastnade direkt och tog med sig den överallt dit han gick eller åkte. All musik han ägde (detta var före Spotify, Tidal och andra) tillgänglig i hans händer var för honom en fantastisk upplevelse. Men en dag på bussen från Hampstead där han bor, satt han som vanligt och snabblyssnade sig igenom en massa musik. Lyssnade på intron, kanske någon minut in eller så innan han hoppade till nästa. Plötsligt slängde han sin iPod ifrån sig – det kom över honom som en otäck våg, detta var inte guldet han drömt om utan snarare vägen till fördärvet. Ingen del av hans musiksamling var längre värd något – medan han lyssnade på en låt, var han mentalt redan på väg till nästa med fingret på ”Skip”. Ett tag var det som om han gått ned i en djup depression, men lika plötsligt som det negativa svepte över honom, uppenbarade sig nu vägen vidare. Han skulle bara existera som artist, underhållare och konstnär i nuet. Aldrig spela in något mer, aldrig ge ut något utan bara uppträda här och nu.

 

Tillsammans med de som kommit för att lyssna på honom, skulle han skapa en upplevelse som bara var där och då, bara upplevdes i stunden och levde vidare i deltagarnas minnen länge länge efteråt. Konserter, föreläsningar och musikaliska konst-installationer. Allt för att konsumeras en enda gång. Han har hållit sitt löfte.

 

Och även om Bill Drummond inte gör detta för pengarnas skull, är människor villiga att lägga upp stora summor för att få vara en del av hans universum en stund.

 

I sommar kommer vi att vara just där i stunden. Tillsammans allihop. På en grusplan i Karlskrona skärgård kommer vi allsångssjunga ”Fan fan fan”, på en strand i Åhus kommer vi skratta ikapp åt skämt som flyger genom luften och någonstans nära Kalmarsund kommer några äldre Värmländska gentlemän att få oss att bli nostalgiska och ropa ”en gång till, bara en gång till”. Inte inspelat utan där och då.

 

Och vi är villiga att betala för de upplevelserna. För det är det som är grejen, att få vara del av ett sammanhang och ett nu snarare än ett då. Paraply är bland de bästa i en bransch som vi upplevelseälskare är villiga att spendera både små och stora pengar på. Det kommer gå bra för det gänget, tro mig – för den typen av upplevelser de sysslar med, är de sista vi kommer kräva skall vara gratis.

 


Patrik Jonsson VD och Strateg, Milou Communication